trehundrafemtioandra

Den tredje april tog jag och Karl tåget till Stockholm.

För vi skulle äntligen få se Belle & Sebastian på riktigt. Men först var Those Dancing Days förband. Trummisen var bäst!

Turnépersonalen som aldrig ler.

Och sen började det. Jag finner knappt ord för hur bra det var.

När ingenting hade kunnat bli bättre hände det här: Karl lyfte upp mig så Stuart Murdoch pekade på mig och jag fick komma upp på scenen. Jag är fortfarande lite chockad. Det kan ha varit den bästa dagen någonsin.

18:00

Lämna en kommentar: