Det finns ingenting som doftar lika mycket mormor som lavendel. Hon har nämligen alltid förvarat sina kläder tillsammans med små lavendelpåsar för att hålla ohyra borta.

Ända sedan jag upptäckte att vi har en lavendelbuske på vår gata har jag tänkt att jag borde tillverka egna och i förrgår gjorde jag äntligen slag i saken.

Jag plockade en skål med nästan vissna lavendelblommor.

Och letade fram två loppisfyndade tyger från källaren.

Sedan klippte jag ut tygremsor efter en en mall på 9 x 11 cm.

Vek avigsidorna mot varandra, nålade, sydde två raksömmar och vecklade ut.

Fyllde påsarna med lavendel.

Och knöt ihop med lite snöre. Klart!

Nu har alla våra garderobslådor en varsin liten påse! Tycker de blev himla gulliga faktiskt.

När mina föräldrar var här hade de med sig den gamla, nötta kortleken som vi alltid spelar mitt favoritkortspel med. I boxen förvaras de skrivmaskinsskrivna spelreglerna som jag tror att någon av min morfars kusiner har komponerat ihop och som sedan gått i arv till oss. Nu tänkte jag att ni också skulle få ta del av detta utmärkta spel! Det som behövs är två kortlekar samt papper och penna för att föra anteckningar över poängen.

Dela ut elva kort per person, lägg resten av högen upp och ner i mitten och vänd upp det översta kortet. Nu följer femton olika spelomgångar där det blir lite klurigare för varje gång. För att ta spel nummer två som exempel, så ska man där samla på ett tretal (exempelvis tre stycken 8:or oavsett färg) samt en färgstege på fyra kort (exempelvis ruter knekt -> ruter dam -> ruter kung -> ruter ess). En spelomgång går till så att alla i tur och ordning tar upp ett kort från högen som man antingen väljer att behålla eller kasta, minst ett kort ska slängas så om man vill behålla det får man byta ut det mot ett annat man redan har på handen. Max två gånger får man ”köpa” kort som andra har kastat oavsett vems tur det är (om två personer vill ha samma kort är det däremot den som är närmast på tur som får det) vilket man gör genom att ta upp ett extra kort från högen utan att slänga något. Man kan alltså max ha femton kort, vilket förstås är lite svårare att bli av med än elva. När man samlat ihop rätt kort och det är ens tur ska man lägga upp korten på bordet (det är aldrig tillåtet på första rundan dock). Alla tvåor och alla jokrar fungerar som valfria valörer, men får inte överstiga de riktiga korten när man lägger upp (en joker och två 8:0r går bra men inte två jokrar och en 8:a). Sedan gäller det att bli av med resten av sina kort, antingen kan man samla på fler tretal eller färgstegar, alternativt lägga ut på de andras upplagda kort där de passar in. Det går bra att ”gå ut” genom att slänga det sista kortet (förutom i spel nummer femton). Personen som går ut först får ett streck i protokollet medan de andra får räkna ihop de korten som blev kvar.

Jokrar/tvåor: 20 poäng
Ess: 15 poäng
Kung, dam, knekt: 10 poäng
Resterande kort: 5 poäng

Den som har minst poäng efter alla spelomgångar vinner! Hoppas att den här förklaringen var något så när förståelig och lova att ni testar spela! Det är verkligen världens roligaste grej och väldigt beroendeframkallande!

Första gången jag kom i kontakt med konstnären ORLAN var på en kurs förra våren som handlade om modets förhållande till kroppen. Där diskuterades bland annat begreppet ideal och hur vi delvis gått från att omforma våra kroppar utifrån genom olika klädesplagg, till inifrån genom träning och operationer. ORLAN är en fransk konstnär som blev internationellt uppmärksammad på 1990-talet när hon ifrågasatte de rådande skönhetsidealen genom en serie plastikkirurgiska ingrepp, där hon överförde olika attribut från manliga konstnärers kvinnoporträtt till hennes eget ansikte. I förrförra veckan dök ORLAN upp i mitt medvetande igen, denna gången i mitt allra bästa radioprogram Stil i P1 som jag nu tänkte tipsa vidare om. De berättar lika fängslande som vanligt om ORLANS liv och konstnärliga verk. Jag kunde inte låta bli att högt muttra ord som ”fantastiskt” och ”briljant” för mig själv medan jag lyssnade, ORLAN var och är en oerhört fascinerande person och konstnär.

Grattis på internationella kvinnodagen! Eller? Jag tycker att Idas guide över olika typer av svar på liknande sägningar är så himla bra och sammanfattar de ibland motsägelsefulla känslorna som jag ställs inför en dag som denna, en blanding av frustration och kämparglöd. Idag ägnar jag i alla fall lite extra tankekraft åt alla de kvinnor som tänjt på gränser, brytit mot normer och på olika vis banat vägen för oss andra. Än är det ju långt kvar till målet men låt oss ändå hämta kraft i vetskapen att saker och ting faktiskt går att förändra!

Ungefär en gång om året blir jag extremt sugen på att klippa lugg. När min kära vän Fanny gjorde slag i saken härom veckan hamnade jag förstås i de tankebanorna igen. Ända sedan jag började spara ut mitt hår för snart sex år sedan har längden alltid varit målet, men nu känns det som om jag behöver en ny utmaning.

Jag har haft lugg en gång tidigare när jag gick i åttan och ibland såg den så här fluffig och härlig ut.

Fast ibland var den mer stripig och fastklistrad på min panna. Fördelen med mitt hår nu är att jag inte behöver göra någonting alls, jag bara tvättar, borstar och låter det självtorka.
Samtidigt så är jag rätt trött på att det liksom inte är en frisyr utan bara hänger där. Lugg känns som en spännande uppdatering! Här är några av mina inspirationsbilder. Jag har inte riktigt bestämt mig för vilken luggvariant jag ska köra på, men troligtvis en som slutar precis ovanför ögonbrynen och som gärna går att dela. Tycker ni att jag ska slå till eller inte? Finns det någon luggbärare där ute som har några tips?

Nu vet jag egentligen inte om det är några av er som dansar lindy hop? Om ni inte gör det bör ni givetvis börja med detsamma för det är ju något av det roligaste som finns, och då kommer ni också kanske ha nytta av det här inlägget!

Efter att mina favoritdanskor slutade tillverkas letade jag frenetiskt efter ett ersättningspar men hittade inga som var lika fina. Jag beslutade mig istället för att ta saken i egna händer och började med att köpa ett par Keds. De är så himla dyra i Sverige så frakten till trots blev det ändå billigare att beställa från brittiska Amazon. Visste ni förresten att Keds är ett av de allra första sneakersmärkena?

Dessutom beställde jag två mockaark med klisterbaksida från Soles2dance. Tyvärr hittade jag ingen Europeisk återförsäljare och frakt samt tull från USA kostade en hel del. Dock överskrider inte slutpriset ett par helt nya skor och på två ark får jag (som har storlek 37,5) ut tre par sulor.

Sedan är det bara att rita av sulan och klistra på undersidan av skon. Det var lite pilligt men blev väldigt bra tillslut. Nästa steg är att gå omkring i skorna ett tag och efter att jag hade gjort det på vårt odammsugna golv var de alldeles för smutsiga för att fotas, så tyvärr har jag ingen bild på resultatet. Nu ska det bli spännande att se hur bra de faktiskt håller på dansgolven!

Här kommer ett onsdagstips från mig till er, eller snarare så tipsar jag vidare från Messy Nessy Chic. För några månader sedan publicerade hon ett inlägg om den bortglömda konstnären Leonor Fini, som satte djupa avtryck på den parisiska kulturscenen efter att hon flyttade dit på 1930-talet. Förutom måleri sysslade hon även med scenografi och formgivning, exempelvis designade hon flaskan till Elsa Schiaparellis parfym ”Shocking”.

Så här skriver Vanessa: ”She had never had any artistic training and as a teenager, spent months at a time with her eyes bandaged shut after developing an ocular ailment. When the bandages were removed however, she had a deep urge to begin creatively expressing the inward visions she had experienced during her blindness, which led to her career as an artist painting women in positions of power and celebrating female sexuality. Never a slave to convention, she also produced the first erotic male nude ever painted by a woman, in 1942.”

Fini var känd för hennes exentriska liv, när hon dog år 1996 bodde hon tillsammans med hennes två älskare och sjutton stycken katter. Visst verkar hon fascinerande? Jag är så himla peppad på lära mig mer om denna fantastiska kvinna. Så länge rekommenderar jag att ni tar en titt på hennes konst här.

Det kanske kan tyckas lite barnsligt, men jag brukar fortfarande tillverka egna julklappar till min familj. Morfar får traditionsenligt apelsinmarmelad medan de andras presenter varierar. Efter att ha läst Elsas inlägg beslutade jag mig för att årets upplaga skulle bestå av nagellacksmarmorerat porslin!

Till det behövs vanligt, inte snabbtorkande, nagellack (det slutade med att jag bara testade det mörkblåa från Depend och det fungerade jättebra) och någonting förbrukbart att röra om med.

Samt hushållspapper som torkunderlägg och en plastbunke med ljummet eller varmt vatten. Sedan häller man helt enkelt i några droppar av nagellacket och rör runt en aning innan man snabbt doppar porslinet, det stelnar fort så det gäller verkligen att skynda sig. Efter att det torkat i några timmar är det klart! Jag läste någonstans att handdisk inte sliter allt för mycket, men jag letar fortfarande efter något lack som gör att det kommer sitta bättre.

Så här blev det i alla fall! Mamma fick ett fat.

Mormor ett par äggkoppar.

Och min moster två tekoppar. Tycker faktiskt det blev riktigt häftigt!

Det blev lite William Morris-tapet över från pysselworkshopen jag skrev om i mitt senaste inlägg.

Och med det dekorerade jag min nya kalender! Tycker att det blev väldigt fint och är mycket peppad på 2016 nu.

Kalendern är Burdes ”Senator” som jag fastnade för eftersom den har två spalter per dag, en för tidpunkter och en för annat. Plus att det ju var väldigt lätt att göra ett personligt omslag.

Här har vi dessutom en bild på hur min färdiga julstjärna ser ut i fönstret! Aningen sne men det gör inte så mycket.

För ett tag sedan hittade jag den här berättelsen hos Messy Nessy Chic och kände att jag var tvungen att dela med mig av den till er.

Året var 1901 när Annie Edson Taylor beslutade sig för att försöka bli den första som överlevde en tur nerför Niagarafallen. Efter att hennes man och barn avlidit några år tidigare hade hon svårt att försörja sig och hoppades att detta skulle vara hennes biljett till en oberoende framtid.

Dagarna innan testades tunnan hon skulle färdas i av en stackars katt, sedan var den Edson Taylors tur.

Ett tusental människor var på plats för att beskåda spektaklet. Jag mår så himla illa av den här bilden – hennes blick!

Men Edson Taylor överlevde faktiskt! Tyvärr slutar inte historien särskilt lyckligt då hennes agent lurade henne på alla pengar. Förgäves försökte hon väcka samma uppmärksamhet med ett hopp till några år senare. Ändock är det en oerhört fascinerande historia och jag tänkte att hennes mod kanske kunde fungera som inspirationskälla en måndag som denna!